Arja Valkonen-Goldblatt - Galleria/Työhuone Leipomo
Visuell konst
Plats
Turku
Jag tog examen som målare -75. Sedan dess har jag varit verksam inom bildyrket,
Jag har ingen interes att bli pensionerad. Jag fick Statens konstnärspension 2016.
Genom åren har jag använt nästan alla tekniker från grafik till performance i mina verk.
De senaste åren har cirkeln slutit sig och jag har fokuserat på att måla, främst i olje- och pastellfärger.
Att måla, som att göra all annan konst, är ett sätt för mig att existera. När den är som bäst
att göra konst är som att andas in och ut ... i värsta fall är det det svåraste du kan ha.
Självcensur är den värsta fienden på jobbet. Det är svårt att inte tänka på mottagarna av verken,
tittare. Om jag känner människors blick på mitt studio när jag målar, det påverkar vad jag gör, jag börjar se
mitt arbete med deras ögon. Jag kan inte vara ärlig mot mig själv då.
Under arbetsprocessen gör målningen sig innehåll som kan förvåna mig:
Det här är vad det är... Det är bra.
Vid sidan av måleriet har tillverkningen av konstnärsböcker länge pågått.
De senaste åren har jag sammanställt konstnärsböcker av en mängd olika material. Böckernas sidor komponeras till exempel skärvor av glas, hår eller plagg. Dessa böcker liknar miniatyrskulpturer, det kan de inte bläddra. I dessa böcker ger materialet innehåll, en berättelse, till verket.
Utgångspunkten för några av mina konstnärsböcker är en färdig, gammal bok, ett föremål. Jag kommer att skriva om det
genom att redigera den genom att klippa, ta bort, lägga till, måla. Att göra konstnärsböcker har hjälpt mig i mina ansträngningar att komma till kärnan i min konst, rakt in i berättelsen. Mitt arbete jag skulle kunna beskriva det som en läsupplevelse, som går från sida till sida, från början till slut. Ju längre du kommer, desto mer ju färre ord går. Kvar är en stark känsla, en tätningsfråga. När jag jobbar med konstnärsböcker, jag berättar en historia. Samtidigt läser och skriver utan ord.
"En konstnärsbok är en hybrid, multidisciplinär enhet som
huvudrötterna är tvåfaldiga: först, naturligtvis, i litteraturen
och dess bärare, boken, men ännu mer inom bildkonsten.”
Professor Yrjö Sepänmaa.
Att tillhöra Konstnärbokgrupp Biblioteko (www.biblioteko.fi) har utökat mitt uttryck
i konstformen.
Om jag inte gjorde konst skulle jag vara en annan person, förlorad i mitt liv. Genom konsten får jag kontakt med andra
människor, men jag dyker också in i mig själv, och jag undrar. När jag accepterar mitt arbete, accepterar jag också mig själv; det här är jag.
Olen valmistunut taidemaalariksi vuonna -75. Siitä asti olen toiminut aktiivisesti kuvataiteilijan ammatissa,
en ole halunnut eläköityä. Sain Valtion taiteilijaeläkkeen vuonna 2016.
Olen vuosien varrella käyttänyt teoksissani lähestulkoon kaikkia tekniikoita grafiikasta performanssiin.
Viime vuosina ympyrä on sulkeutunut ja olen keskittynyt maalaamiseen, pääasiassa öljy ja pastellivärein.
Maalaaminen, kuten kaiken muunkin taiteen tekeminen on minulle tapa olla olemassa. Parhaimmillaan
taiteen tekeminen on kuin hengittämistä, sisään ja ulos... pahimmillaan se on vaikeinta mitä voi olla.
Itsesensuuri on pahin vihollinen työskentelyssä. On vaikeaa olla ajattelematta teosten vastaanottajia,
katsojia. Jos tunnen ihmisten katseet työhuoneessani maalatessani, se vaikuttaa tekemiseeni, alan nähdä
teokseni heidän silmillään. En voi silloin olla rehellinen itselleni.
Maalaus tekee työskentelyprosessin aikana itse itseensä sisällön, joka voi yllättää minut: tämmöinenkö
tästä tulikin, näinkö se on...näin on hyvä.
Maalaamisen rinnalla on jo kauan kulkenut taiteilijakirjojen valmistaminen.
Viime vuosina olen koonnut taiteilijakirjoja eri materiaaleista. Kirjojen sivut ovat koostuneet esimerkiksi
lasinsirpaleista, hiuksista tai vaatteenriekaleista. Nämä kirjat muistuttavat pienoisveistoksia, niitä ei voi
selailla. Näissä kirjoissa materiaali tuo teokseen sisällön, tarinan.
Joidenkin taiteilijakirjojeni lähtökohtana taas on valmis, vanha kirja, esine. Kirjoitan sen uudelleen
muokkaamalla sitä leikkaamalla, poistamalla, lisäämällä, maalaamalla. Taiteilijakirjojen tekeminen on
auttanut minua pyrkimyksissäni päästä taiteessani asian ytimeen, suoraan kerrontaan. Työskentelyäni
voisin kuvata lukukokemukseksi, jossa edetään sivu sivulta, alusta loppuun. Mitä pidemmälle edetään, sitä
vähemmäksi sanat käyvät. Jäljelle jää voimakas tunne, tiivistys asiasta. Kun työskentelen taiteilijakirjojen
parissa, kerron tarinaa. Samanaikaisesti luen ja kirjoitan ilman sanoja.
”Taiteilijakirja on hybridi, moniaineksinen kokonaisuus, jonka
pääjuuret ovat kahtaalla: ensiksi tietenkin kirjallisuudessa
ja sen kantajassa, kirjassa, mutta vielä vahvemmin kuvataiteessa.”
Professori em. Yrjö Sepänmaa.
Kuuluminen Taiteilijakirjaryhmä Bibliotekoon (www.biblioteko.fi) on laajentanut ilmaisuani tämän
taiteenlajin parissa.
Jos en saisi tehdä taidetta, olisin eri ihminen, eksyksissä elämässäni. Taiteen kautta luon yhteyden toisiin
ihmisiin, mutta myös sukellan omaan itseeni, ja ihmettelen. Kun hyväksyn teokseni, hyväksyn myös itseni;
tämmöinen minä olen.