Silja Salokas - Verstas 36

Visuell konst

Plats
Helsinki

Hemsida
--

I höstas fick jag veta att jag drabbats av cancer. Det ändrade min målning totalt. Landskap och växter hade varit realistiska utgångspunkter, även on slutresultatet är abstrakt. Nu har jag helt och hållet tappat den realistiska utgångspunkten. Det förblev endast färg och yta, vilket jag formar genom att skrapa, rinna, droppa och lagra färger. Samtidigt dök ansikten upp som starka element. Vad berättär de om, ser jag inåt på mig själv eller söker jag den person jag tidigare har varit? Eller tittar jag på människor runtom mig? Covid-19 har ju isolerat oss till en tid som nu tycks vara oändlig.
Viime syksynä sain tietää sairastavani syöpää ja kuvantekeminen muuttui nopeasti. Maisemat ja kasvit ovat tähän saakka olleet realistisia lähtökohtia, vaikka lopputulos onkin ei-esittävä. Nyt katosi realistinen lähtökohta kokonaan, jäljellejäivät värit ja pinnan muotoileminen raaputtaen, valuttaen, roiskien ja värejä kerrostaen. Samalla ilmaantuivat mukaan kasvot. Mistä ner kertovat, katsonko sisäänpäin itseäni, etsinkö sitä henkilöä, joka olen joskus ollut? vai katsonko - etsinkö - ihmisiä ympäritläni? Koronahan meidät on nyt eristänyt loputtomalta tuntuvaksi ajaksi.