Kristiina Uusitalo, Fiskehamnens konstnärshus

Målningen är en sång, som jag sjöng med existensens smak i min mun. Smaken av en existens som är lika abstrakt som detta ögonblick. Ändå förnimmer jag ögonblickets strålande tyngd. Motivet i mina verk är illusionen av rörelse och bilden av tänkandet, trots att det föreställande motivet i mina målningar syftar på en bild från vattnets yta. Ett vätskeformigt liv, som vinden rör, ett konstruerat leende, ljus i tiden. Vågor av skratt. Det vi ser har en avgörande betydelse för våra erfarenheter. Vi känner att vårt jag är där våra ögon vilar. En målning är en hand, som känner vattnets motstånd. Jag funderar på vattnets kropp. Den är genomskinlig och avspeglar omgivningen samt är samtidigt starkt materiell. Jag penslar den rinnande färgen på den reflekterande målningsytan så att den återspeglar en bild av vattnet, ljus från en glänsande yta, som avspeglar sinnet hos konstnären och betraktaren. Många exponeringar senare tränger bilden sig fram mellan mig och mina tankar. I mina målningar återger jag den blick som du kastar då du överskrider en gräns, när upptäckarglädjen sköljer sig över dig och får det att hetta till i handflatorna. Den bekanta stranden vid Saimen har varit min näckrosdamm. I min resväska har jag burit hem vattenglans och åskväder, både från när och fjärran – för att på min lägenhetsdörr hitta en solfläck med ränder från persiennerna – och som är lika fascinerande som havets vågor. Utgående från dem improviserar jag min målning i ateljén. En målning är platsen för det allra verkligaste livet, som är ordlöst, men då det får sina former blir det mer identifierbart. Stigen framför mig förgrenar sig snabbare än jag hinner stiga på den väg som jag valt. Jag börjar gå längs samma väg som Walt Whitman i sin dikt ”Song of the Open Road”, oåterkalleligt och med raska steg, glädjande mig över varje vändpunkt på färden.