Isabella Cabral

Jag är Brasilianare och delar min tid mellan Brasilien, Finland och Frankrike, Det gör också mina motiv som representerar delar av det brasilianska, finska och franska. Mina målningar visar världen runt om mig.

Målningarna är olja på duk. Jag försöker lära mig och förbättra den tekniska kvaliteten i min verk varje dag och jag har utvecklat min arbetsmetod genom åren. Jag tror på tekniska, högkvalitativa målningar.

Jag använder mig av genomskinliga färger i lager på varann och jag måste vänta på att varje lager torkar innan jag fortsätter jobba. Därför jobbar jag med många målningar samtidigt.

Målningarna spänns inte på ram förrän de är färdiga, på så vis kan jag lätt transportera dem. Jag har ateljéer i Hangö, Helsingfors, Paris och Rio de Janeiro.

För varje motiv jag målar av, gör jag ungefär 15-20 verk under två, tre år. Jag har bland annat målat kokosnötter, bestick, cigarrfimpar, vinkorkar, träbitar och brasilianska pengar.

FÖRGÄNGLIGHETENS HETTA

Föremålen i Isabella Cabrals målningar har alla gemensamt att de får en emblematisk form. De frigörs från sina praktiska funktioner och sammanhang, de vädjar om att bli sedda som isolerade uppenbarelser av färg och form. Emblematiken har emellertid ett grundackord som har med tid och förgängelse att göra. Bullarnas öde, på den föregående utställningen, var att bli uppätna, fimparnas öde är förstöring. Besticken bjuder tiden ett större motstånd, men patina och slitage avslöjar att även här finns en rörelse mot förgängelsen. 

Tingen som en påminnelse om tidens obetvingliga kraft har en lång tradition i konsten. Det behöver inte finnas ett kranium i bild för att vi skall uppleva livets färdriktning, utan kraniets konkreta närvaro blir budskapet mildare, en lätt beröring av skönhet gör oss medvetna om vart vi är på väg. Vi blickar bakåt genom föremål mättade av sin historia och blir varse den motsatta. färdriktningen.

Historien blir så påtaglig i dessa målningar av föremål som inte längre har ett nu, fimparna hade ett för bara några timmar sedan, besticken för några decennier eller sekler sedan. Men de erbjuder inte längre sina tjänster bara sin patinerade skönhet.

När det budskapet skall formuleras är färgen viktig, oxidation och långvarigt bruk talar om dessa föremåls umgänge med tiden. Här spelar Isabella Cabrals, för oss nordbor, exotiska palett en viktig roll ty på den finns ett tropiskt, brasilianskt arv.

Salvador Dalí påstod att en bra målare från nordiska länder är lika otänkbar som en från tropikerna. Det är bara Medelhavets ljus som kan fostra riktiga målare. Så fel han hade. Det må så vara att han aldrig hade sett en målning av Aksel Gallen-Kallela eller Anders Zorn. Men på den iberiska halvön, med dess koloniala förflutna, borde han ha sett tillräckligt med färger som fått sin speciella lyster av att vara brända av den sol som både ger och tar liv. 

Det är den sortens pigment Isabella Cabral använder, färger som gör att hettan i fimpen fortfarande känns, att värmen från tusentals händer som hanterat besticken finns kvar i metallen. 

OLLE GRANATH