Ville Laurinkoski, Artborg 35
Plats
Sibbo
Hemsida
-
HILJAISUUS – TYSTNAD
Efter översvämningen ligger marken bar, mörk och djup. Det flyende vattnet har tvingat fram det allra väsentligaste kring de förmultnande delarna. Vattnet har fört med sig näringsrik gyttja som är förutsättningen för tillväxten. Marken är tom men ändå hel.
Allt är nytt och främmande. Tystnaden uppfyller allt med sin oundviklighet, ljud och ljudlöshet oskiljbara. Processen har förlorat allt som var bekant. Kaos har förvandlat världen till oigenkännlig, och det är omöjligt att se bestående former. Paul Gauguin konstaterade: ”Jag sluter ögonen för att kunna se.”
På natten under islossning råder en tät tystnad ute på havet. Isflakens rytm i det kalla bleka vattnet gör varje rörelse främmande. Mellan stenarna på östranden finns tomhet. Efter översvämningen har vattnet runnit tillbaka till havet vars återsken alltjämt vibrerar. Havet är inte hav utan vågor. Sinnet är inte sinne utan tankar. Kanske är tystnaden ingen tystnad utan ljud.
Tystnaden uppstår och försvinner i processen som överskrider den individualistisk-kollektivistiska framställningen. Sättet att vara är tystnad. Det är en liten upplevelse i tomheten. Detta ljud är ouppnåeligt i sin uppnåelighet. Chan-munken Jianzhi Sengcan sade: ”När du strävar efter att sluta vara verksam för att uppnå sysslolösheten, uppfyller varje strävan dig med verksamhet.”
Ljudet av tystnad
HILJAISUUS – TYSTNAD
Tulvan pyyhkimä maa on paljas, tumma ja syvä. Maatuvien osien välistä pakeneva vesi on pakottanut esille perustavanlaatuisen. Veden mukanaan tuoma ravitseva lieju on edellytys kasvulle. Maa on tyhjä, mutta silti täynnä.
Kaikki on uutta ja vierasta. Hiljaisuus täyttää väistämättömyydellään kaiken, sointi ja äänettömyys erottamattomina. Prosessi on kadottanut kaiken tutun. Kaaos on järjestänyt maailman tunnistamattomaksi, ja on mahdotonta nähdä pysyviä muotoja. Paul Gauguin totesi: ”Suljen silmäni, jotta näkisin.”
Yöllä jäänlähtöaikaan merellä vallitsee tiivis hiljaisuus. Jäälohkareiden rytmi kylmän kelmeässä vedessä muuttaa jokaisen liikkeen vieraaksi. Saaren rantakivikon raoissa on tyhjyys. Tulvineen joen vesi on palannut mereen, josta väreilevät sävyt heijastuvat alati. Meri ei ole meri aalloitta. Mieli ei ole mieli ajatuksitta. Ehkei hiljaisuus ole hiljaisuutta äänettä.
Hiljaisuus ilmestyy ja katoaa prosessissa, joka ylittää individualistis-kollektivistisen asettelun. Olemisen tapa on hiljaisuus. Se on pieni kokemus tyhjyydessä. Tämä ääni on saavuttamaton savutettavuudessaan. Chan-munkki Jianzhi Sengcan sanoi: ”Kun pyrit lopettamaan toiminnan saavuttaaksesi toimettomuuden, jokainen pyrkimyksesi täyttää sinut toiminnalla.”
Hiljaisuuden ääni.